Vinerna från Toro lär enligt utsago ha varit de som Cristoffer Columbus hade med sig på sin resa till Nordamerika. Ett par århundraden senare var det just utbytet med den nordamerikanska kontinenten som förde med sig phyloxera (vinlusen) till Europa och i stort sett ödelade hela den europiska vinindustrin. Ironiskt nog berördes aldrig Toro. Vinlusen har aldrig fått fäste i de sandiga jordarna och när nästan alla andra Europeiska områden fått ympa sina Europeiska arter på amerikanska rotstockar så är 100-åriga oympade vinstockar vardagsmat i Toro. Ibland kallas de oympade stockarna Pie Franco, vilket ungefär betyder fri fot eller fristående.

Vid sidan av spanska storheter som Rioja, Priorat och Ribera del Duero är Toro en av de andra stora utmanarna. Med en lång historia och ett favoritvin bland spanska kungar får de ofta nöja sig med att vara ”det andra området vid Duero”, lite i skuggan av Ribera. Beläget blott 4 mil från portugisiska gränsen mitt emellan portugisiska Duoro och Ribera del Duero kanske Toro borde ha hetat Toro del Duero?

Toro är tveklöst mest känt för sina röda viner huvudsakligen gjorda på den lokala varianten av Tempranillo som här kallas Tinta de Toro. Det har vid flera tillfällen påvisats i DNA studier att det verkligen rör sig om tempranillo men blotta ögat kan se skillnaden på både blad och druvor. Vi får se vad framtiden har att utvisa, jag är inte säker på att vi har hört det sista gällande detta.

Vid sidan av Tinta de Toro tillåts också Garnacha Tinta. Sedan nyligen tillåter Toros Cosejo Regulador att Toro gjörs på 100% Garnacha. Framförallt intill Morales de Toro i norra delen av regionen är traditionen med Garnacha stark, och marknaderna verkar uppskatta dessa viner som ofta är lite mjukare än de bläckiga vinerna av Tinta de Toro. För vitt vin tillåts Verdejo, Malvasía Castellana, Moscatel de Grano Menudo (som annars känns som Muscat a Petit Grains) samt den kanske mer ovanliga Albillo Real.

Totalt är det blott 2,8% av Toros produktion som utgörs av vitt vin, lägg därtill 1,6% rosé, så förstår man hur dominerande de röda vinerna är. Klimatet är extremt kontinentalt vilket innebär varma, 38 gradiga somrar med och kalla vintrar ofta under 10 grader kallt. Nästan all nederbörd kommer under vinterhalvåret och medan värmen och torkan kan vara ett problem på sommaren så för det i alla fall med sig en mindre risk för angrepp i vingården, nästan alla producenter odlar (certifierat eller inte) i praktiken ekologiskt.

I norra delen av området är jorden ofta täckt med stora stenar, inte olika de i Chateauneuf-du-Pape. Eftersom att stenarna håller värme bättre än den sandiga jorden hjälper de druvmognaden genom att alstra viss värme även efter att solen gått ner. Kanske inte någon slump att Grenache stortrivs på båda ställena.