Rioja ligger i norra Spanien på relativt hög höjd. Efter Schweiz har Spanien den högsta koncentrationen av höga berg i Europa. Det präglar det varma landets vinodling både i form av skydd mot Biscayabuktens piskande vindar och med lägre temperaturer på grund av höjdskillnader.
Riojas lägst belägna vingårdarna ligger omkring 500 meter över havet och de högsta på omkring 800. Regionen sträcker sig efter den ringlande floden Ebro som flyter i ostnordostlig riktning och hela området skyddas i norr av de starkaste atlantvindarna tack vare de Kantabriska Bergen (Sierra Cantabria).
Området delar sedan upp sig i tre underområden. Rioja Alta [höga Rioja] ligger längst norrut och domineras av kalkhaltiga jordar, Rioja Alavesa liknar Rioja Alta men ligger på norra sidan av Ebro och fysiskt i Baskien snarare än i La Rioja. Rioja Oriental sträcker ut sig i söder, är betydligt varmare och där finns ett snabbt ökande kvalitetstänk. Fram till nyligen benämndes Rioja Oriental som Rioja Baja, låga rioja, men då ”låga” rioja ansågs ha tvetydig innebörd används nu Rioja Oriental.
Den som lärt sig om Riojas tre delområden kan ägna sig åt att förstå Riojas sju dalgångar. Givetvis är det fler områden att hålla koll på men de kan ändå kasta betydande ljus på Riojas viner. Nördkunskap men ack så betydelsefullt och hög middagsglänsarfaktor.
Ojadalen ligger på hög höjd i Rioja Alta, har huvudsakligen jordar av lera och sand och producerar rika, ofta plommonfruktiga viner.
Najerilladalen är det absolut vingårdstätaste området i Rioja och där finns också mycket gamla vingårdar av både tempranillo och garnacha. Jordarna är främst järnhaltiga lerjordar och ger rustika rödfruktiga viner med för tempranillo hög syra.
Ireguadalen är skiljelinjen mellan Rioja Alta och Rioja Baja och kallas därför ibland för Rioja Media [mitten rioja]. Det är här som Panoramico huvudsakligen hör hemma och här Daniel hittar bland vingårdarna lika bra som i sin egen ficka. Området är känt för sina medelhavsträd som oliver, valnötter och mandlar. Den ena sidan av dalgången har betydligt varmare temperaturer och sandjordar, medan den andra är svalare och har järnhaltiga lerjordar.
Cidacosdalen har historisk ansetts som för varmt för vinodling men på hög höjd i det varma klimatet är risken för svamp- och sjukdomsangrepp låg och allt fler ekologiska producenter gör kraftiga rödfruktiga viner.
Lezadalen delar de bördiga delarna av områdets västliga delar och de torra bergen i öster. Jordarna är järnhaltiga lerjordar och området producerar främst enkla fruktdrivna viner.
Juberadalen är rikt på vingårdar med gamla vinstockar som kräver manuell skörd och ofta visar på högre komplexitet än sina motsvarigheter i Leza.
Alhamadalen är det varmaste området i Rioja och är följaktligen också där skörden börjar varje år. Precis som på många andra håll är det dock på de högsta punkterna där också de bästa viner producerats. Där kan syran behållas friskare och ackompanjeras tonerna av mörka hallon och skogsbär.