Ian Naudé är som ett vilt djur, inte vilddjur i bemärkelsen att han anfaller, utan snarare som om han saknar möjligheten till full domesticering. Trots sin gladlynthet präglas han av en lika stor ovilja att passa in i sociala strukturer skapade av människor som av en förmåga att leva i total harmoni med djur och växter. Han skäms inte för att säga att han trivs bättre med hundar än med människor. Jag har fått sparken många gånger säger han och skattar, men det har lärt mig mycket också.

Som en helgjuten treenighet följer Border Collierna Enzo och Zara hans steg genom vinrankorna och svarar direkt på kommando när Ian tycker att de kommer för långt bort och risken för att bli biten av en Cape Cobra eller Puffadder blir för stor. Varje gång de, viftande på svansen, vänder tillbaka, möts det av en knäböjande Ian för lite kärvänligt gos bakom örat.

I ett sådant knäböjt ögonblick, med kraftig afrikaans-dialekt ger han sig in i en inre monolog och låtsas vara en vinranka. ’Jag har stått här i 50 år. På samma plats har jag växt mina rötter. Jag har överlevt torka och översvämningar. Jag har överlevt galna vinmakares nycker och fulla traktorförare. Jag står oskyddad på samma plats i 42-45 graders värme på sommaren och bitande kyla på vintern. Tror du att du kan manipulera mig till att producera druvor som du vill?’. Efter en konstpaus återvänder han till förstaperson och säger, ’Jag har sådan respekt för en sådan planta och tror att varje individ har sin egen historia att berätta. Därför är gamla rankor annorlunda, och mitt uppdrag är att förmedla deras historia.

Ian Naude finner stor inspiration i grekiska viner och följer på nära håll den spännande utvecklingen med inhemska druvor som där drivs på av unga och passionerade vinmakare. En grekisk vän sa till honom: ”ditt jobb som vinmakare är att ta ett foto av vingården och förmedla det i flaskan”. Det är med det mottot i åtanke man ska ta sig an varje flaska från Naude och betrakta det som en inre utflykt.